fredriiccaa

Denna helgen träffa jag en kille som jag träffa på sensation. Idag när jag vakna upp hade jag en helt annan syn på livet. Som jag nägonsin aldrig sett innan!

Nästan alla mina vänner känns det som har pojkvän, och är bundna eller lever med deras pojkvänner eller flickvänner. Jag har alltid kännt ett behov av att ha pojkvän, att inte behöva känna mig ensam, att ha någon vid smin sida alltid. Jag är 19 år snart 20 och jag känner inte behovet längre, jag är inte desperat längre.
Det ända jag vill är nu, leva jäveln ut och se hela världen. Uppleva saker, träffa nya människor, leva livet. Sånna saker man ska göra i min ålder, saker man kan berätta för sina barnbarn när man blir en skrutt.

För två dagar sedan ville jag ha en pojkvän, som jag kunde ut och resa med ha roligt med. men varför egentligen? Fan mycket bättre att stå på egna ben, behöver inte anpassa sig efter honom och man kan göra precis vad man vill! är det inte underbart. Att fan inte va bunden till någon!
 
Träffar jag väl en kille så har han ofta behovet av att ha många brudar samtitigt, eller knarkar vad som helst. Jag vill ha det farliga, jag älskar spänning och leva farligt. Men i slutändan så är det inget jag vill leva med, så varför då äns försöka bygga på nått som slutar åt helvetet i slutändan!

Nu framöver ska jag gå efter min "what to do list before i die". Där står allt från att hoppa fallskärm, va på två ställen samtidigt, back packa i alla länder i sydamerika, åka till asien och Australien. Och inte förän jag har gjort alla mina punkter på min lista ska jag sätta mig ner eller lägga tid på att äns försöka få en pojkvän.

Kärlek mellan två personer är nog fan något av det svåraste i ens liv. och  jag är definitivt inte mogen för ett förhållande. Jag har inte levt eller lekt färdigt i mitt liv. Jag har en lång bit kvar. Och man kan fan inte älska livet mer än nu.

SINGELLIVET ÄR DET BÄSTA SOM FINNS! Livet är en lek och man kan fan inte älska det mer.

Vad ska man säga, kan man älska livet mer eller,? livet leker som fan, och jag älskkar det.

jag är 19 år, singel inte bunden till någon, man kan inte ha det bättre. Man ska aldrig klaga, det blir vad man gör det till.

LIIIIVET LEKERRRRRRRR :D

Jag har egentligen inget att skriva mer än att jag är så jävla förbannad och trött på att allt ska vara ett elände, och att allt man gör går i kras.
Alla bara pressar mig till att jag ska göra de rätta sakerna hela tiden.
Det kvittar vad jag kommer gå tillväga så kommer jag ju räka illa, är det så svårt att förstå? ni sitter inte i min sits! allt mer glider jag ifrån, dom jag verkligen tycker om och älskar. Jag är så rädd att jag ska såra någon eller att nåågon ska råka illa ut eller att jag själv ska råka illa till!

Från den dagen jag föddes så har jag alltid varit den positiva, glada och spralliga tjejen. Som alltid ville stå i centrum, alla skulle se mig alla skulle älska mig. Jag minns det som igår och jag verkligen älska dig, Det är 1,5 år sedan jag började mitt nya liv. Jag tog mig på fötter igen efter ett par tuffa månader, jag va så jävla stark jag klarade mig igeonom det. Efter det sa jag till mmig själv, har jag klarat detta klarar jag faan allting annat. Jag va långt nere i ett svart hål, som jag långsamt kröp upp ifrån, till ljuset som skulle ta mig vidare. Jag hittade ljuset och det tog mig vidare. Men nu börjar jag känna långsamt att jag faller tillbaka till det svarta hålet jag befann mig i innan. Tar jag inte tag i det nu, så är det kanske bara en tidsgfråga att jag hamnar där igen.

Jag saknar när jag mådde som bäst, när jag va som gladast och älska livet som mest. Jag saknar mina vänner, jag saknar den Fredrica som jag en gång i tiden va. Jag var glad, positiv, sprallig och mest av allt saknar att va så lycklig när man känner att man har allt, En familj som älskar en, som man kan ha förtroende, vänner, pojkvän och drömmar framför allt. Men var har allt det tagit vägen jag vet inte? är det mitt eget fel? stänger jag allt ute, vill jag inte släppa in det. Det är något som täpper igen.

Från och med idag, ska jag ta reda på vart i livet jag kan vara mest lycklig och ha allt jag önskar mig.

Sist och inte minst. För helvete sluta att pressa mig, jag är redan tillräkligt pressad om vad jag ska göra, hur jag ska ta mig vidare för att slippa undan på bästa sätt. och jag vet att jag fixar det. Låt mig bara tänka på vad som är bäst för mig i denna situationen. Det är inte så lätt för er att säga vad jag ska göra och att det aldrig kommer sluta. nej kanske det inte kommer. Men då får jag ju stå det jävla kastet!

Oj jag glömde ju att påpeka en sak! Killar är de största svinen som finns! Finns bra men 70% av sveriges killar är svin. Det ända dom har i sitt lilla jävla huvud är f****. Killar tror det är så lätt att snacka en tjej till säng, men det är det inte om tjejen väl är cleaver. Filmen "män som hatar kvinnor" stämmer in på varje ord. Det är faan så!

Hoppas ni inte blir allt för upprörda!
God natt

Hej, längesedan man uppdatera.
Det är nu två månader sen man tog första steget in i vuxenlivet, jag trodde jag skulle älska det, men det är den värsta tiden i mitt liv.
Den 21 Augusti åker jag till Ayia napa med emmelie, corrin och elin, kommer bli sjukt kul och galet. Mer uttalar jag mig inte om. Efter denna resa  har jag kommit fram till vad jag ska göra med mitt liv. Många nästan ingen kommer gilla det jag kommer göra. Men det är mitt liv, ingen behöver någonsin berätta för mig vad dom känner eller tycker.

Jag vet vart jag kommer ta vägen, hur jag kommer  må och hur jag kommer leva mitt liv resten av  mitt liv, jag vet att det är den bästa möjligheten för mig att få det liv jag alltid drömt om. Och inte behöva stanna kvar i detta jävla Sverige, Jag är så jävla trött, besviken och så jävla arg. Droppen kallar jag det. Vissa kommer inte bli förvånade, men inget jag bryr mig ett skit om. Jag trodde att den dagen jag gick ut från låsta dörrar, att allt va över och det va här allt det nya började. Att allt skulle ha en vändning i livet. Att jag skulle hitta ljus punkten i mitt liv, på två sekunder kan livet krasa. Varför ? Det vet bara DU svaret på. Allt va så bra, så jävla bra, att jag nästan inte hade någon talan. Hur kan något så bra, sluta i en tragedi? Jag förstår inte, kommer väl aldrig iheller att göra. Men jag vet att inget eller ingen ska få lyckas.

Jag lova mig att den personen jag en gång var, aldrig skulle få komma tillbaka, Att jag aldrig skulle ta mig ner på botten igen. Jag ska kämpa emot, jag ska vinna. The winner takes it all. Jag ska besegra det, jag ska.

Den dagen ni får veta eller förstår, så tog detta ett år för mig att övervinna min vilja! Att få mig att bestämma

Jag ska nu starta nerräkningen till den dagen jag kommer ta steget in i mitt nya liv, där jag aldrig kommer söka upp den personen igen. ingen dag näms, men en dag kommer det bara säga poooooooof

There is a world to belive in. And the person is me!